Prestaskit, intentioner och valda sanningar - Tankar från ön - Holistic future

Prestaskit, intentioner och valda sanningar – Tankar från ön

Där någonstans halvvägs in i yin yoga klassen – i en position som för mig känns krävande. Där jag verkligen behöver andas fokuserat och stanna medvetet just i andetaget, för att inte följa den första tanken att lämna positionen. Där Farrah med sin mjuka röst också påminner om att just så är också livet. Där och då väller tankar och känslor upp, sånt som bara ska ut, det blir så tydligt att jag behöver möta det och sen andas ut det i varje andetag. Ibland är livet just som positioner i yin yogan – jobbigt, kantigt och obekvämt. Vi behöver kanske träna på att acceptera och landa i att var sak har sin tid och att inget varar för evigt. Ibland behöver vi möta det obekväma precis som vi möter det bekväma, ödmjukt.

Jag behöver acceptera att ta mig an det som ibland hindrar mig från att känna mig fri och som stressar mig. Jag behöver och vill förvandla prestation till prestaskit. Det är inget fel med prestation, fast ibland är det verkligen det. I mitt liv har det bidragit till att jag känner inre stress för så mycket som jag inte ens tidigare förstod. Det är som att min hjärna och kropp har fått ett helt fel ankare till prestation. Omedvetet har det legat i det dolda och triggat mig genom så många år att jag inte ens vill räkna hela vägen. Orsaker och bakgrunder är som ett gigantiskt garnnystan, där händelser, tankar mm har flätats samman och trasslat ihop sig.  Men det är inte det som är det intressanta – det jag vill lägga mitt fokus på är att leva utan triggers till prestation. Jag vill kunna prestera vid de tillfällen då det känns vettigt, och i övrigt inte. Helt enkelt lite mer (eller kanske mycket mer) av prestaskit i tillvaron.

Ingenting är bättre än någon annat.

Jag satt och funderade på om det hade varit skillnad om jag hade gjort andra livsval i form av fritidsintressen, jobb mm. Men hur jag än vrider och vänder på det kan jag inte se att det hade gjort skillnad. För du kan prestera i allt. Allt.

Så min resa är att hitta verktyg för hur jag ska byta ut gamla tankemönster, och bena ut vad jag vill med det jag gör och framför allt, vad vill jag att det ska skapa för tillstånd i mig? Vill jag att det ska leda till att jag känner mig glad, fri, lugn, arg, inspirerad, lustfylld, förvirrad osv? Vad är intentionen med det jag gör? När jag funnit ut det, då kan jag börja fundera på vad jag behöver göra för att komma dit. Lite enkelt sagt för nu. Det kommer mera om detta i bloggen framöver.

En annan sak som hela tiden pågår i mitt huvud just nu är, vilka är mina valda sanningar? Och där kommer yin yogan in igen, det kommer upp så mycket frustration, ledsamhet men också lättnad över att vilja släppa taget om all prestaskit jag burit på. Alla föreställningar om att behöva vara så korrekt, ordentlig, ansvarsfull osv att jag på riktigt inte förstått fullt ut förrän någon gång i börja på detta året och nu i samband med att vi lämnade Stockholm (och Sverige för ett tag) att jag i min omgivning ses som en glädjespridare. Vilket jag älskar att få vara om jag är på det humöret. Det jag menar är att jag istället ofta har oroat mig och tänkt; Hm, pratade jag för mycket nu? Tyckte de/den att jag inte lyssnade tillräckligt? Tog jag för mycket plats? Eller uppfattats si eller så. Så mycket tankar och oro genom åren. Tills jag under min utbildning på Kommunikologcenter i Hammarby Sjöstad, under en modul hamnade under namnet Papphammar för en stund. Det var som att där och då gick proppen ur. Även om vattnet rinner sakta ut och bitvis visar mer av det som finns på botten, så har det börjat röra på sig. Helt plötsligt såg jag mig själv ur deras perspektiv. Jag tycker om det jag såg och ser.

Så vad vill jag säga med det här då? Mina valda sanningar behöver inte alls överensstämma med andras verklighet. Så en gallring bland dina tankar, åsikter och förställningar kan vara av godo. Tänk om….det inte alls är som du tror. Tänk om det är helt annorlunda och mycket bättre. Tänk om.

För att förklara ovan lite mera så ska jag ge er ett exempel på en händelse i mitt liv som påverkat mig negativt och under lång tid, ca 12 år, vilket jag i alla fall tycker är onödigt lång tid. En kommentar som blev till en sanning för mig. En sanning som har kostat så mycket energi och dåliga känslor.

Jag gick en Friskvårdsutbildning på Jakobsbergs Folkhögskola 2004/2005, och under det året blev jag även godkänd och klar gruppträningsinstruktör. Så jag tränade själv och började även köra klasser. Jag har, sanningsenligt, alltid tränat för att jag vill vara stark, inte för utseendet. Jag kan klara mig själv och jag vill ha en kropp som mår bra, fungerar och som kan bära mig och idag mina barn mil efter mil om så skulle behövas. Jag har aldrig gjort sken av något annat, och jag påpekar heller inte till andra om de väljer att träna eller inte. Vilket i sig bidrog till att kommentaren tog hårdare och landade helt fel.

Vi var i alla fall med hela klassen på en Hälsomässa i Sollentuna, klassen bestod av kvinnor och män mellan ca 20 – 50 år. På den här mässan hade de, vilket då var lite nytt (i alla fall för oss), en våg som kunde mäta hur mycket muskler, kroppsfett etc din kropp bestod av. Flera av mina klasskompisar testade, medan jag kände att jag ville avstå. För det spelade mig ingen roll, men kanske också en liten rädsla att det skulle kunna spela roll. Hur som föll jag för grupptrycket, som kom från några av 40+ kvinnorna. När jag sedan får resultatet i min hand, kliver en av dessa kvinnor fram, frågar inte utan läser på lappen. Just på den del där det står hur mycket fettprocenten var. Och uttrycker:
– Jaha, har du xx fett %?! (jag minns inte vad det stod, men kanske 22) Du som tränar så mycket? Och därefter några ord jag inte minns ordagrant, men som anspelade på att hon trodde jag skulle haft mindre fettprocent.

Och där föddes min förbannade jävla sanning om att jag borde se ut på ett visst sätt för att jag tränar och är gruppträningsinstruktör. Kanske var hennes kommentar menat som en lättnad för sig själv, kanske var den menad positiv att alla som tränar/instruerar inte behöver se ut som kroppar på planscher hos fysioterapeuter och naprapater (ni vet där det är en muskelkropp med namn på alla muskler, senor mm). Men för mig blev sanningen att hon hånade mig, att hon var skadeglad. Min tolkning av hennes röst, ord mm. Fast fortfarande bara min sanning, jag har ingen aning om vad hennes intention med att säga det var. Jag skulle ha frågat, det kunde ha besparat mig det krig jag har fört på insidan i över 12 år och som jag nu försöker avsluta.

Min prestation och ovanpå det denna sanning om att jag behöver se ut på ett visst sätt har skapat så mycket oreda i mitt inre. Oreda för att den sanningen inte överensstämmt med mina intentioner med träning, instruerande och livet.  Jag älskar verkligen att träna, dansa, röra på mig osv. Fast jag behöver träna på att göra det utan prestation. Jag behöver inte vara starkast i en grupp bara för att jag är instruktör och andra inte, jag behöver inte ha sexpack på magen. Jag behöver inte vara så perfekt, vad det nu är. Jag behöver bara älska det jag gör rakt upp och ned. Och framför allt ska jag sluta tro att alla andra tycker att jag borde se ut på ett visst sätt och att de blir skadeglada om jag inte gör det. Det kan låta helt vrickat att tänka så, men det är precis så sanningen i mitt huvud har sett ut. Dag efter dag, i åratal. Och ooom det nu skulle vara det, så är det deras sanning och inte min.

Min sanning nu ska vara att jag behöver bara vara JAG och älska det här livet och stanna i den tacksamhet jag känner för allt mitt liv består av. Och du behöver bara vara DU och vara tacksam för det som ditt liv består av och som får dig att le, och känna värme och kärlek.

Tack för ordet och hoppas du vågar vara den du är. Du rockar fett!

Kram
Rebecca

Ps. Prestaskit – vilket fenomenalt bra ord. Tack Mia och Jorun för tipset om det ordet, kan ha varit det bästa jag hört på länge.

 

 

 

Dela inlägget

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på email

Lämna ett svar