När någon dör - Holistic future

När någon dör

När någon dör stannar tiden ett slag. Det varma blir kallt och det som annars passerar oss i farten bromsas in till slow motion. När någon dör och rycks bort från oss alldeles för tidigt, blir vi väl medvetna om att vi alla lever här på lånad tid. Det är inget ont uttal, det är så livet ser ut. Vi vet inget om sen, jag vet inte hur länge jag får leva mitt liv. Det är lätt att glömma bort. Lätt att göra sig odödlig och planera allt för framtiden. Men nuet då?

Det finns inget rättvist med unga människor som dör i förtid, svårt att säga att det fanns en mening med det. Vem vill att en ung människa inte ska få leva klart sitt liv? Om man nu kan leva klart sitt liv. Det bästa vi kan göra för att hedra alla dessa vackra stjärnor på himlen är att börja leva nu. Säg till de du har runt omkring dig att du älskar dem. Nu, inte sen. Nu. Säg det lite oftare och lägg vikt i orden. Det är en ynnest att få älska och bli älskad. Vi borde vara nöjda med livet redan där. Istället värdesätter vi våra liv i det materiella och samlade pengar på sparkontot. Spara lagom så du klarar dig om något oförutsatt händer, spara lite till pensionen ifall du lever då och lev upp resten av pengarna. Dela dem med de du älskar och skapa minnen som värmer själen en kall vinterdag och får dig att skratta efter gråt. Skapa minnen att njuta av när de runt omkring dig blivit en stjärna, för vad är alternativet? Ett telefonnummer i mobilen du kan ringa utan att någon svarar.

Jag minns den där höstdagen för några år sedan, jag skulle precis hoppa in i bilen efter en av mina dansklasser. Det ringer på mobilen och det stod mamma på displayen. Jag svarar.
– Det har hänt något hemskt, säger hon. Jag släpper handtaget till bilen och greppar telefonen hårt. Hennes röst är sprucken och jag förstår direkt att någon har dött, men vem? Vi är ingen stor släkt, så oavsett vem det är, är det någon nära mig. Jag hade två kusiner, nu har jag bara en kvar. Hon var fin min kusin, en oerhört varm person som gjorde så många bra saker och borde varit här nu. Hon skulle fått se vilka vackra syskonbarn hon har, upplevt sin systers vigsel och fått berätta historier från när jag var lite för mina barn. Det blev inte så. Livet ville henne något annat. Du vill inte få de där samtalet. Det gör ont. Jag fick ett till två år senare. Den här gången satt jag hemma i soffan med en nyfödd liten bebis i famnen, och väntade på kommande helg för att få se min lillasyster spela VM-final i innebandy. Samma spruckna röst. Lika frusna sekunder. Nu fattas jag min morbror. Han som var som en stor nallebjörn. Han var lika snäll som en också. Jag minns att när jag var lite tyckte jag mycket om att krama honom. Å han luktade alltid så gott. Vem fan har sagt att livet är rättvist? En familj är nu två istället för fyra och vår lilla släkt har tappat två vackra människor alldeles för tidigt. Ena stunden är de här med oss, för att i nästa vara borta. För alltid. Det finns många vackra minnen att berätta om mina kära i himlen, men det får bli en annan gång.

Men det här handlar inte bara om mig eller oss. Det är så här det är för många mammor, pappor, syskon, vänner, familjer och släkter.  Så varför fortsätter alla andra i samma tempo, i samma naiva föreställning om att det händer andra men inte dem. Varför fortsätter de som drabbats att springa? För hur fort vi än springer kommer vi aldrig kunna springa ifrån livet själv.  Orkar eller vågar vi inte stanna upp? Är det enklare att springa än att se livet som det är. En oskriven karta. Blir vi mer dödliga för att vi börjar leva? Jag vet att jag vill leva och jag vill inte vara rädd för att dö. Jag måste möta den någongång och då vill jag vara fylld av liv.

Häromkvällen gick jag hem från bussen efter en sen kväll ute med vänner. Vinden var ljum och det är inte många kvällar på en sommar det är varmt den tiden på dygnet. Så jag gick långsamt och stannade upp vid syrénbuskarna längs med vårt hus. Doften från de lila små blommorna är magisk, den fyller mitt hjärta med så mycket vackra minnen från när jag var liten. Mitt barndomshem är omringat av stora yviga syréner i hela den lila färgskalan och på ett hörn sprider även de vita syrénerna ut sig. De blommar inte särskilt länge, men när de står i blom är det ingen som kan misstas sig på deras existens. Ett av träden står precis nedanför där jag hade mitt lilla sovrumsfönster. Det var vackra morgnar att vakna till lukten av syréner, lukten av något vackert och levande. Varför lever vi inte mer? Fångar dagen precis som den är. Carpe Diem känns för mig som ett uttjatat uttryck som inte får den innebörd orden förtjänar. Vad innebär det egentligen att fånga dagen? Att fånga livet? Det kräver lite mer av oss än att placera orden i en bokhylla vi nästan aldrig ögnar en blick åt, eller över en skål i ett nyårslöfte. Ta livet i handen och låt det som är viktigt leda väg. Det som är viktigt på riktigt. Du. Kärlek. Familj. Omtanke. Vänner.

Omfamna nuet.

Till mina stjärnor på himlen  – Jag tänker ofta på er och kärleken och minnena har jag tillägnat hjärtats vrå, så att jag kan plocka fram er när jag vill. Var än jag är.

Dela inlägget

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på email

Lämna ett svar