fbpx

Har du en AV/PÅ knapp?

Av eller på?
Upplever du att du är i ett ”på-läge” hela tiden? Att den där switchen, strömbrytaren, aldrig slås av? Vet du ens om att du har en strömbrytare?
För mig innebär inte bara switchen att kunna stänga av emellanåt, utan jag ser även PÅ och AV som skillnaden mellan självkänsla och självförtroende. De hänger ihop och de behöver också urskiljas.

Förståelsen för att jag inte är min prestation, att mitt värde inte beror på vad jag gör, DET är en insikt som jag önskar att fler fick arbeta aktivt med. Tid till att reflektera över ”varför jag gör” och ”vad för responser jag får från min insida”.

Självkänsla vs. Självförtroende
Jag har träffat och möter många som är just i prestationsläget hela tiden. Jag vet hur det är, jag var där själv en gång. Många gånger är prestationen en tävling på insidan. Inget du hoppar runt och flaggar om, inte så att du skriker rakt ut och skjuter armarna i luften för att du jobbade över (igen) för att du vill hinna med arbetsuppgifter som är omöjligt att göra på vanlig kontorstid. Men på insidan tycker du att du var ”duktig” som levererade. Och det är inte så att chefen heller säger åt dig att coola ner lite. Nejdå, företagen har idag fortfarande en stor del i att vara tysta och låta jobbhetsen fortgå, fast det är uppenbart att den enskilda individen inte mår bra att stafettjakten på fler deadlines per vecka. Tittar vi på vårt samhälle idag, så är min åsikt att det högt klappar händerna åt prestation, att hejarropen hörs lång väg. Men vem bryr sig när individ efter individ klappar ihop längs banan? Då tystnar hejarropen och ensamheten och ofta oförståelse är ett faktum. Individen blir ensam kvar i tron att ”jag är inget utan min prestation”. Något är djupt fel.

Du har ett värde i att vara just ”bara” du, det är din självkänsla. Där rakt upp och ned som du står, ligger eller sitter. Ditt värde av att vara en levande människa här på jorden, som har rätt till att få vara den du är, ta plats och bli sedd och lyssnad till. Vad du sedan arbetar med (om du arbetar), pluggar, hur du klär dig, vem du älskar, var du bor, om du gillar att träna eller sticka som hobby, är ointressant. Det är inga mått på hur mycket du är värd. Du är bra precis som du är. Ja, även med eller utan för många eller för lite kilon. För är det inte många gånger just ”idealen” och hur vi borde se ut eller träna, som tar oss in i destruktiva mönster som blir till permanenta negativa tillstånd i oss (ensamhet, ledsen, självförakt, ångest mm). Tänk om vi istället både inför oss själva och när vi möter andra, kunde ta utgångspunkt i att vara intresserad av människan ”behind the scene” – där bakom skalet, vad finns det för person där?

Tänk om vi istället la energi på att värdesätta och lyfta empati, kärlek, omtanke, närvaro, ödmjukhet framför hur många mail, tasks och burpees vi kan göra på en viss tid? I alla fall ibland, så det blir lite jämvikt tack.

Självförtroende är det du gör, det du presterar. Självförtroendet kan du jobba på genom att träna dig om och om igen på en uppgift, övning eller att du med erfarenhet får ett bättre självförtroende för det du gör. Självförtroende kan du ha även om du har en låg självkänsla. Däremot ter sig utfallen av prestationen lite olika ut beroende på om du har en låg eller hög självkänsla.

Jag tar ett tydligt exempel för att lyfta skillnaderna. Säg att du ska leverera ett föredrag för hela koncernen på din arbetsplats. Du vet att du är bra på att hålla föredrag och känner dig redo för uppdraget. Du går upp på scen och drar igång. P.g.a. tekniska problem blir föredraget inte alls som du har tänkt dig och du hinner inte med hela din presentation. Efter föredraget (med en låg självkänsla), känner du dig värdelös. Du ältar föredraget i huvudet och allt annat känns också dåligt. Du tänker att företaget nog aldrig kommer låta dig hålla föredrag igen, då du var så dålig. Du som trodde att du var så bra på att hålla föredrag, kanske är du inte det?

Med en stark självkänsla, kan du se att presentationen inte gick som du hade tänkt dig. Du gjorde vad du kunde utifrån de förutsättningar du fick längs vägen (tekniska problem). Du kan skaka av dig föredraget och släpper det när du går in i ditt ”bara vara” läge. Du skiljer på att det du gjort inte identifierar den du är. Så även om prestationen gick så där, så är du fortfarande bra på att vara du. Du vet att du är bra på att hålla föredrag (prestera) och att det bara gick lite tokigt denna gång, du tar med dig lärdomen att ha en plan B vid tekniska problem.

Jag tror att har du en låg självkänsla, kommer du få arbeta hårdare för att stärka ditt självförtroende, eftersom varje motstånd tar mer på ditt ”varande”, som i sin tur ifrågasätter om ditt ”görande” duger. Eller att du håller dig kvar i ”görandet” (PÅ- läget) hela tiden då du upplever att du bara duger när du är i det läget. I AV- läget är du ingen. Det skapar också en väldig obalans i dig.

Bara vara – Av
I ”bara vara” läget, när switchen är på AV, där kan vara precis den du vill vara när du inte ska prestera. Det är i det här läget du ska se till att bygga din självkänsla. Bygga närvaron i dig själv. Undersöka vad som är viktigt för dig för att må bra, vad som är viktigt för dig för att må bra. Så när det är dags att prestera, kan du göra det med en balans i dig själv, där du vet att du kommer göra ditt yttersta i prestationen som väntar. Däremot kommer resultatet/utgången av den prestationen inte ha något att göra med den du är, när du är i ditt ”bara vara” läge. Vad du behöver för att kunna landa mjuk där, oavsett om prestationen gick snett, kan bara du ta reda på genom att testa dig fram i vad som stärker ditt jag (snälla ord till dig själv, umgås med människor som ger dig goda tillstånd, hobbys utan prestation).

I det där AV-läget kan du också pendla till direkt om du behöver vara i och ur prestation över en längre tid. Carolina Klüft pratar om just det i sin föreläsning (finns att se på SVT Play, rekommenderas varmt). Där hon som friidrottare lekte runt mellan grenarna när hon tävlade i sju-kamp. Det var hennes sätt att släppa prestationsläget och fokusera på annat för en stund, för att sedan slå på switchen och vara 100 % fokuserad på sin uppgift. Många uttalade sig om hur hon kunde hålla på och ”fjanta” runt, men för henne var det en del av hennes strategi för hur hon skulle kunna träna och tävla och må som bäst samtidigt. Och det är väl ingen som kan säga att hon inte lyckades med det?

Om vi aldrig eller väldigt sällan är i AV- läget, så kommer vi till slut börja prestera sämre i PÅ- läget, eftersom hjärnan och kroppen inte får en chans till återhämtning.

Det sitter i huvudet
Det sitter i huvudet. Det där med att tro att allt går ut på att prestera. Om den sanningen sedan kommer ifrån dig själv eller att du fått den till dig, det är något för dig att identifiera. Därefter att bestämma dig om du ska göra upp med de tankarna en gång för alla, om de för dig har gått överstyr. Om du önskar en förändring i just att börja stärka din självkänsla och släppa prestationsläget, så behöver du också fundera på varför du vill släppa taget. Vad är din intention? Hur föreställer du dig att du vill ha det i stället? Kan du måla upp en visuell bild av det? Kan du lyssna till om det i den bilden finns ljud, röster eller kanske tystnad etc som bidrar till ett förstärkande av hur du önskar att det ska vara. Ta dig också tid att känna efter hur känslan i kroppen blir av att visualisera och lyssna till ditt önskeläge. Hur vill du att det ska kännas? Vilka tillstånd vill du vara i och vilka önskar du byta ut?

Där kan du testa att börja, sedan blir det att koppla det till vilka sammanhang du rör dig i där det inte är möjligt för dig att känna de tillstånd du valt att du vill ha. Går det då att justera i de sammanhangen (ex jobbram – kan du försöka arbeta mindre övertid, acceptera att du hinner det du hinner på en dag etc) eller behöver något tas bort eller bytas ut. Vissa saker kanske är en quick-fix, medan andra kommer kräva tid att ändra på. En god start är att börja lyssna till vad du får för signaler från insidan. De signalerna vill ta dig till en balans, så var lyhörd och ödmjuk inför dem.

Prestation – På
PÅ- läget är för prestation. Oavsett om det är i ditt arbete som målare, digital strateg, säljare, spelare i ett innebandylag eller som träningsinstruktör. Är du dessutom en prestationsslukare, så är du kanske där även när du leker lekar, går från bussen och hem (du ser till att komma först av alla som klev av), när du packar matkassen på ICA eller när du tränar (du tävlar i hemlighet med grannen på passet eller måste slå antalet burpees du gjorde förra gången).

Att prestera är något bra, något nödvändigt – men att göra det konstant är något annat. Att dessutom värdera prestation högre än sitt ”bara vara” läge är kanske inte heller så bra för välmående.

Om vi kan ringa in och sätta tydliga ramar för när vi ska vara i ett PÅ- läge och när vi inte ska vara det, sätter vi gränser. Gränser som möjliggör att du kan göra avstämningar mot dig själv om du töjer på gränserna eller håller dem. Gränser (ramar) är viktiga för att kunna sätta fingret på om vi är innanför, utanför eller töjer på dem. Beroende på vad vi gör så kommer det påverka oss på olika sätt, och försätta oss i olika tillstånd. Vill du också kunna prestera maximalt när det verkligen gäller/behövs, så är gränserna minst lika viktiga för att veta gränsen mellan att slappna av och att slå över till att fokusera 100 %.

Så vill du aktivt träna på att må bättre, och vet med dig att du är mycket i ditt PÅ- läge, så föreslår jag att du börjar tittat på om du har några gränser för dig själv. Gränser du medvetandegör och sätter upp utifrån att identifiera var gränsen går mellan att du mår gott, och där du börjar nagga på din må-bra nivå.

Prestation/Prestaskit
Kanske ett av de bästa uttryck jag hört och som jag verkligen gillar att använda. ”Prestaskit” – tänk om vi i situationer blir hämmade av att vi slår på vårt prestationsläge. Där vi har svårt att släppa efter, för vi vill vara duktiga. När just släppa loss är vad det handlar om. Ett tillstånd av att våga mjukna inför uppgiften. Våga se sig själv från sidan likt en trygg hand som smeker armen. Inget farligt kan hända, vi ”misslyckas” inte för att vi testar. Vi behöver inte prestera. Vi kan tänka ”prestaskit” och ge oss själva en frizon där vi inte bedömer oss själva. Vad sägs om det?

Jag säger, mera ”prestaskit” åt folket. Jag tror vi behöver bli mer tillåtande mot oss själva och andra, om vi ska kunna skapa mer hållbara individer, team och företag. Vi ska absolut kunna prestera för att ta oss själva och företagen framåt. Det ska också vara förenat med lust och glädje, att känna att vi gör mening och att det samtidigt är tillåtet att få backa när det blir för mycket. Både jag som individ och företagen skulle kunna bli bättre på att använda strömbrytaren mer medvetet och oftare.

Balans på strömbrytaren
Om du tycker att det är svårt att hitta balans, att du skulle behöva hjälp med att sortera lite bland tankar och funderingar, är du varmt välkommen att kontakta mig.

Detta gäller även ditt företag. Vad har företaget för värderingar och utmaningar när det kommer till att ta hand om och uppmuntra sin personal i att slå av och på strömbrytaren?

Så hoppas jag att du avslutar din dag med ett skönt AV- läge!

/Rebecca

 

 

 

 

Läs även