Avslutningarnas tid - Holistic future

Avslutningarnas tid

Så kom den, den första avslutningen för Neah. Efter eget önskemål har hon under våren gått på något som kallas för Danslek. Jag skulle väl säga att intresset varit av blandad karaktär, men hon verkar ju uppenbarligen ha tagit till sig en del steg och piffat upp dem med lite egna moves hemifrån vardagsrummets discogolv. Ibland undrar jag om jag kommer ge mina barn men för livet genom att träna koreografier till höger och vänster i deras närvaro. De kommer stanna upp på den grusiga gångvägen en vårdag på väg till skolan och riva av några moves som får gruset att damma och polarna att häpna (eller blunda). Det är inte omöjligt. Ingenting är omöjligt. De får göra precis som de vill. Jag känner mig i alla fall lite speciell när jag sitter där och ser på henne. Jag minns väl många av mina egna avslutningar, danstävlingar, uppvisningar etc. Nu är rollen ombytt. Magiskt.

Så sitter vi där, förväntansfulla föräldrar med kameror åt höger och vänster så att självaste röda mattan på Oscarsgalan bleknar. Det är nästan så jag vill smyga med vår filmkamera, sticker in den lite snyggt under armen på Lilo. Glöm inte att ta bort kameraskyddet påminner jag mig själv. Självklart vill jag föreviga detta ögonblicket, men kan bli oerhört provocerad av vissa flockbeteenden som vi vuxna människor tenderar att förkovra oss i ibland. Jag menar, låt barnen köra sitt race utan att få 300 blixtar i ögonen under de fem minuter de ska göra sitt paradnummer. Men, nu är min käre make inte på plats och då har jag frågat Neah om det är ok att filma för pappas skull. Jag har fått ett ok. Klockan slår fyra. Showtime. Nej vänta. Jag måste berätta om vad som händer strax innan.

Jag får ihop det till åtta tjejer i åldrarna 4-6 år som i snar stund ska dansa loss och hoppa runt, glatt påhejade av familjemedlemmar i diverse åldrar. Jag hör en förälder ropa till sig sin dotter, ”Du kommer klara av det här jättebra”, med en ton som säger, nu har du tränat stegen varje vecka i nio veckor, no excuses, visa mig vad du kan. Upplyftande. Inte. Nästa söta lilla tjej kommer in tassandes och för en sekund tror jag att vi befinner oss i Texas, USA, på en skönhetstävling för barn. Det är smink, rosetter i en stram hästsvans och ballerina mundering. All-in. Jag hoppas det var hennes egen idé. Denna söta lilla femåring.  En annan mamma ropar lite bryskt till sin dotter att sluta springa runt, ”Du kan trötta ut dig innan det är dags”.?!?!. Ingen kommentar. Det enda jag frågar Neah är om hon tycker det är roligt att vara där. Hon skuttar iväg innan hon hunnit svara. Jag tar det som en tummen upp. Jag skiter i om hon skulle sitta mitt på golvet hela avslutningen och pilla sig i naveln, jag är stolt över henne oavsett. Just för att hon aldrig gör något som hon inte känner för. Vi kommer snart bli varse hennes inställning.

Tror mig dock inte ha varit den enda föräldern som såg på situationen med avslappning, men kanske var jag den enda som hoppades att mitt barn skulle få en fix idé och gå bananas. Jag skulle hejat på henne. På riktigt. Gå mot strömmen är upplyftande och härligt provocerande..så länge ingen annan tar skada. Men, tydligen gillade min lilla skrutt rampljuset, helt plötsligt får jag se henne göra vad jag kan tyda som en blinkning med ögat mot mig. Mellan stegen kör hon lite egna axelrullningar och verkar allmänt supernöjd att få trängas i kamerornas avslutningsparty. När jag ser mig omkring är hon inte den enda som går in för att göra varje steg och rörelse med stor inlevelse. Hon gör till och med avslutningshoppet inför mig (vilket hon vägrat göra med dansfröken hälften av gångerna). Det kommer bli något stort av det där vilddjuret. Så länge hon får göra det på sina villkor. Försök inte tämja en vildhäst.

När vi knatar hemåt med avslutningspresenten i form av såpbubblor i handen tänker jag med värme på alla avslutningar som väntar. Jag hoppas att jag får vara med på dem alla. Jag tänker att ingenting är självklart, inget att ta för givet. Jag är inte sjuk, bara väldigt rädd för att behöva dö alldeles för tidigt. Så jag är tacksam för att jag får vara frisk, tacksam för att jag kan leka och krama mina barn varje dag. Ja varje minut om jag skulle vilja.
-”Mamma, ping..ping”. Jag väcks ur mina tankar av Lilo som tagit plats i vagnen och tycker att det är dags för ett race hemåt. Var god spänn fast säkerhetsbältena, det kommer gå fort.

Catch the moment.

Dela inlägget

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på email

Lämna ett svar