fbpx

Tillräcklig eller otillräcklig?

Tillräcklig eller otillräcklig?

Det här är bara min sanning om hur jag tänker att det är…

Känslan av att bara vilja lägga mig ner, släppa taget om allt och andas ut all oro vill ha min uppmärksamhet.  Jag vill andas djupt, men något håller mig tillbaka. Som att det är för trångt att andas där på insidan. Jag prövar att andas igen – ber om plats, begär mer plats, tar mer plats.

Jag befinner mig i något slags ingenmansland där jag försöker finna ut min väg i att vara tillräcklig, för mig själv.  

Det finns så många ”-skap” att vara otillräcklig och tillräcklig i. Föräldraskap, vänskap, partnerskap osv, men det jag tänker mest på är mitt ”självskap”. Där ska jag göra upp med vad som är tillräckligt för mig själv och mot mig själv.

I de andra fallen har jag någon annan att fråga, någon som kan svara på min fråga. Men om jag inte har landat i mitt ”självskap”, hur ska jag då göra med de svar jag får? Eftersom den som svarar, svarar utifrån sin egen tolkning av vad som är otillräckligt eller tillräckligt. Alltså behöver jag först finna ut vad mina gränser är och därefter kunna möta svaren jag får på min fråga. Den andres sanning behöver inte vara min sanning.

Så när jag hittat min balans blir jag kanske modigare i att stå stadig i alla de andra ”-skaperna”. Behöver inte ödsla tid på att fundera på om andra tycker att jag är otillräcklig eller tillräcklig. Jag kan bemöta svaren om jag nu behöver ställa frågan. Jag kan lugna mig själv med att jag är den jag vill vara och följer det jag vill göra. Jag ger det jag har förmåga till och vågar ta emot med harmoni.

Jag blundar, andas in och tar mig i tanken till en liten strand vid en sjö omgiven av björkar i vacker sommarskrud. Där står jag vid strandens kant och betraktar en spegelblank vattenyta i brytpunkten mellan eftermiddag och kväll. De sista solstrålarna kastar ett lugnande ljus över den lilla ekan som ligger invid strand.

Jag andas ut, lägger varsamt mina tankar i båten och puttar mjukt och med stadiga händer ut den mot mitten av sjön. Vattnet fårar sig där den ljudlöst glider fram och sluter sig sedan stilla och blir lika spegelblank igen. Som om inget någonsin berört dess yta. Andas in och andas ut med att jag inte är mina tankar. Om och om igen. Jag skapar distans mellan mig och mina tankar.

I mitt stilla sinne följer jag andetaget och försöker låta varje tanke som kommer få ta plats i den lilla ekan och puttas ut. Ju mer plats jag kan ge mellan det jag är och mina tankar – desto mer utrymme att finna svaren jag behöver. Utan bedömning, utan krav, utan stress. De kommer, när jag är närvarande nog att ta emot.

Så jag andas med att allt är som det ska vara precis just nu. Och snart kommer min eka tillbaka, med svaren jag vill landa i.

Vad min balans för att vara tillräcklig i mitt ”självskap” är.

/Rebecca

Läs även