Har du några sulor kvar under skorna?

Stresstålig, arbeta i högt tempo, många bollar i luften…
Sitter på skoj och läser platsannonser och ovan ord är återkommande i de flesta av dem. Du ska gilla eller klara av att arbeta i ett högt tempo. Du ska vara stresstålig och i en del annonser uttalat kunna ta konstruktiv kritik. Om det redan i annonsen står att du ska kunna ta konstruktiv kritik, ja då blir jag lite orolig hur den arbetsplatsen ser ut och mår, när det verkar vara vardag att ta emot kritik?! Eller vad är andemeningen med det önskemålet?

Jag blir på allvar bekymrad över att dessa ord på något sätt blir norm i annonserna, att vi har normaliserat att allt SKA gå fort. Vad händer med vårt engagemang, kreativitet, förmåga att analysera och problemlösa när vi ska springa framåt likt ett 100 meters lopp?

Vad hände med att det är viktigt att vara eftertänksam, hur skulle det vara med ett företag som uppmanar och förespråkar tid för pauser och gemenskap på arbetsplatsen? För jag tror inte att ett företag uppnår en god gemenskap och stimulerande arbetsmiljö, om fokus är att de flesta ska vara inställda på att arbeta i ett högt tempo och vara stresstålig (inte bara ibland). Det behöver ju inte vara så här om vi inte vill. Men vem ska bryta mönstret. Vilka företag vågar kliva ut och emot strömmen och visa på att det visst går att ta det lugnare och samtidigt vara produktiva. Att det går att både öka resultatmålen och leverera hållbara medarbetare och hållbar utveckling i företaget. De företagen vill jag hitta och jag vill arbeta med dem. För jag vet att det gör skillnad. Det handlar mer om mod att våga tro på det som är utanför ramen. Även om det mer och mer kommer tendenser och influenser som visar på att vi behöver mer ”mindfulness” in i arbetsmiljön, så har vi en bra bit kvar.

Kommer en vändpunkt?
Jag vill ändå tro på att en liten vändpunkt kommit och mer är på väg. Fler förstår att det inte är hållbart att fortsätta i den här takten. Individer och familjer går på knäna, ropar ängsligt om att sänka farten. Familjer väljer att flytta till mindre orter, möjliggörs av det digitala, så hurra för det! Det är delar i helheten, fler delar behöver förändras för att vi ska få en hållbar och fungerande helhet.

För mitt i all hets med jobb och hämta lämna, ska det ändå klämmas in femtielva aktiviteter för barn och vuxna under veckorna. Sedan är det turneringar till höger och vänster varje helg. Däremellan ska vi handla, laga mat, fixa gympa väskor, träna själva, läxor och eventuellt hinna sova en kvart innan nästa dag gryr igen. Åh vad vi njuter av livet. Med all hets överladdar vi vår hjärna med intryck. Vi blir sämre på att få kontakt med det som händer på vår insida. Våra signaler som kroppen ger ifrån sig om vad den faktiskt önskar av dig, styr vi bort. Vi hamnar mer och mer i vår vänstra hjärnhalva, den delen som är mer logisk, sätter ihop sammanhang mm. Den högra hjärnhalvan som står för fantasi, drömmar etc, får minimalt med utrymme (bra att tänka på för en arbetsplats som vill ha ”kreativa” medarbetare). Vi fortsätter överladda vår hjärnbark och till slut kanske det går så långt att den väljer att stänga ner. Om/när den stänger ner, då har du under lång tid redan fått signaler på att du är ute på hal is. Men du har ignorerat dem, eller kanske sett skymten men valt att titta bort och tänkt att det där är ingen fara.

Fortfarande fnyser vissa läkare åt ”utbrändhet” och ordinerar lite piller och vila i en vecka så är det bra sedan?! Men det är inte piller (och för den delen inte en veckas vila som räcker) som är lösningen. Vi behöver gå till roten med vad som är orsaken till att fler och fler faller som käglor av stressklotet som kör över dem. Det blir en ond cirkel när hjulet väl har börjat snurra, och om samhället genom företag, föreningar, butiker, individer…ja alla, inte börjar dra sitt strå till stacken (likt miljön, ALLA kan göra något), så blir det ett steg fram och två bakåt.

Öppettider som går bananas
Varför har vi skapat oss ett samhälle där ICA Maxi öppnar 07 på morgonen och stänger vid 22-23 tiden? Sen när behövde vi få det behovet av tillgänglighet tillgodosett? Har jag glömt mjölken och kommer på det vid 21 tiden kanske jag kommer överleva nästa morgon i alla fall. Eller alla dessa köpcentrum, som är öppna till 20-21 tiden och innan jul ibland till 22?! Vi har ju gett oss in i ett samhälle som bidrar till att vi ”måste” handla julklappar 16 december kl. 21:30 på kvällen, vi har ingen annan tid över. Men hur gjorde de förr? Fick aldrig någon några julklappar då? Och hur skulle vi må om vi istället för julklappar tog tiden till att umgås, på riktigt. Sämre eller bättre? Det blir som vi skapar. Hur kunde vi ha tid över förut när vi inte har det nu? Det som äter upp vår tid, behöver vi verkligen det? Och är ett företag som piskar på sina medarbetare att jobba fortare verkligen ett mer lönsamt företag?

Och all denna butikspersonal som i mitt tycke har omänskliga arbetstider för det arbetsuppgifterna gäller. I stället för att kräva mer och mer tillgänglighet, kan vi inte istället begära kortare öppettider så att fler får vila, vi kan gå hem till våra familjer och skita i att handla det vi ändå inte behövde eller klarar oss utan.

Att gå med nya hela skor
Jag är själv småbarnsförälder, jag har tidigare sprungit i det där förbannade hjulet tills jag började springa på materialet innanför skosulan. Det tog ett tag innan jag tog sats och bokstavligen kastade mig hejdlöst ut ur hjulet. Jag hade inget val. Endera fortsätta springa tills skorna var helt borta och hjulet skulle ta sönder mig, eller hoppa av. Avhoppet är inte lika lukrativt, i pengar alltså. Men i värde av att få tid med mina barn på morgonen, att krama dem utan att tänka på vad jag ”måste” göra sen eller att faktiskt bara göra saker av lust, det är lukrativt i all oändlighet. Och jag har andra skor nu, med fina sulor som är hela under.

Så sluta skaffa dig skor med extra tjock sula så att du kan springa längre och fortare inne i hjulet. Skaffa ett par lätta sköna skor istället som tar dig dit du önskar och utanför hjulet. Du har valet att våga testa ditt mod. Modet att leva ditt liv som du önskar på insidan, inte vad omvärlden förväntar sig.

Tack för ordet!<3

 

/Rebecca

Foto: Cochise Fotografi

 

Läs även