fbpx

Vem ska jag nu berätta hemligheter först för?

Sen jag tog mitt körkort för nu rätt många år sedan, var du alltid den som fick veta de viktigaste hemlisarna först. Körkort, ny pojkvän, förlovning, bebisar i magen, bröllop, bild på bröllopsklänning, överraskningar för andra familjemedlemmar mm. Det har liksom varit du och jag och några hemlisar. Hemligheter tryggt förvarade hos en alldeles ljuvlig liten tant som med ingen underdrift varit min idol och kommer så förbli. Den första och enda idolen i mitt liv. Så vem ska jag nu berätta hemligheter först för? Kanske om jag viskar ut dem i den stjärnklara natten att du hör mig. Det är ok att dela dem med farfar.

Men i himlen hoppas jag att det alltid är varmt och ljust, och att de tänkt till och ordnat fram en bastu åt dig.  Nu kan du ta dig tid till avkoppling i hammocken i eftermiddagssolen och en hambo eller två med farfar. För jag hoppas ni finner varandra däruppe bland stjärnorna och får krama varandras händer, och tillsammans se att vi som är kvar här tar väl hand om varandra. Men jag saknar dig farmor. Saknar dina långa tummar och din alltid så varma famn. Din glädje och busighet som aldrig tog hänsyn till ålder. Jag saknar dig så förbannat. Ursäkta ordvalet. Men även om du var väldigt gammal, så gör det inte sorgen mindre. Och fastän du var gammal så känns det som att det var ren otur att du övervanns. Du skulle ha fått stannat ett tag till. Nu får jag aldrig träffa dig igen, och jag tycker inte om ordet aldrig.

Jag minns när jag skulle ta körkort och jag sov hos dig på natten innan, du var den enda som visste att jag skulle köra upp morgonen efter. Vi sov skavfötters på en 90 cm bred säng den natten, och jag måste ha gjort 200 varv av nervositet i sömnen, men du sa på morgonen att du hade sovit så gott så. Det tror jag inte du gjorde, men det gjorde dig inget. Du var lika nervös som jag. När jag kom tillbaka efter uppkörningen hade du börjat byta gardiner i köket för att du var så nervös och inte visste vad du skulle göra. *skratt* Älskade farmor. Sen hoppade vi runt i ett glädjerus över att uppkörningen var avklarad och godkänd på första försöket. Du var också den som först åkte med mig på en längre tur i krokarna runtom Sundsvall. Såklart.

Neah sa häromdagen;
– Mamma, snart kommer gammelfarmor dö och då kommer vi bli ledsna på riktigt. Och ja farmor, jag är så ledsen för att aldrig mer få höra din röst, krama din obeskrivligt lena hand och dela en blåbärsbakelse med dig. Listan över saker jag kommer sakna med dig kan göras lång. Jättelång. Några saker jag ska bära med mig är din styrka och sättet att hantera saker längs livets gång, och ditt alldeles underbara sätt att vara farmor. En dag hoppas jag att få vara mormor som du varit farmor.

Tänker på de gånger du torkat mina tårar och lovat mig att ”Kommer dag, kommer råd”, jag ska inte glömma de orden nu.

Jag minns alla varma dagar på landet, så där på eftermiddagen när skuggan låg över hörnet av gräsmattan och du satt i solstolen och läste en tidning. Jag låg på solsängen bredvid dig och vi pratade om det mesta. Förmodligen åt jag på något gott du alltid fixade fram. Du gillade att förse oss med mat och godsaker du, men så är vi ett gäng seglivade Krantzar också. Inte omöjligt att farfar kom lufsande ut bland de enorma granarna från snickarboden. Vattnet på sjön låg spegelblank och tystnaden runt omkring var så där omfamnande och lugnande. Jag ska köpa en ny hammock och solstol och låta tjejerna få leka på den kuperade gräsmattan en varm sommardag.

Sen var du ju en hurtbulle utöver det vanliga, gick alltid din egen väg och hade ett öppet sinne som få i 100-års ålder kanske har. Vad vet jag, jag känner inte så många fler som är 100 år. Tennis- och sportvärlden har i alla fall fått ett fan mindre, och vem ska nu referera spelare med konstiga namn som fick både dig och oss att skratta gott. För inte hade du några problem att bjuda på ett skratt eller två, och du skrattade ofta gott. Det kanske var en av anledningarna till att du levde så länge? Du gillade liksom att leva även runt 100 strecket. Å du gillade choklad. Varje jul fick vi en Aladdin- eller Paradisask med en peng i, från dig och farfar när han levde och sedan från dig. Jag tror jag ska köpa en ask till helgen och fundera på vilken bit du skulle valt först.

Jag undrar hur många liter mjöl du släpade hem under mina yngre år. Ett populärt inslag var ju att leka restaurang med dig. Jag blandade mjöl, vatten och ibland lite kryddor i alla dess tjocklekar och serverade sedan den ena delikata soppan efter den andra. Vad jag minns sa du aldrig stopp, du bara skrattade och låtsades äta med stor entusiasm. Tack för de vackra minnena. Och tack för alla sköna sovstunder på soffan. Hur jag vare sig jag trodde jag var trött eller inte somnade så gott en stund. Varpå du tyst och snabbt var där och värmde mig med en filt och därefter var mer eller mindre ljudlös tills mina ögon öppnades igen. Det kan vara dina smygargener jag ärvt.

Eller den där gången när vi var på Kos, jag var 8 år och du och jag gick vilse när vi skulle hem från stranden. Jag minns inte hela historien, men jag tror att vi tog en taxi till slut, till fel hotell. På den tiden slängde man inte upp någon fancy mobiltelefon, utan det var bara att leta sig tillbaka på gammalt hederligt vis. Vi kom hem igen, men jag var aldrig rädd, jag var ju med dig farmor.

Civilkurage saknade du knappast heller, gick fram vid gängbråk nere på sta´n och mer eller mindre tog dem i örat och skällde ut dem efter noter. Hade de inte mer vett än att hålla på och slåss? En gång hotade du att kasta en blomkruka i huvudet på en fönstertittare. Ja se den där lilla kruttanten.

Det finns så mycket minnen jag vill rabbla upp, rädd att glömma med tiden.  Jag ska skriva ned dem ett efter ett med de mjukaste slagen på tangenterna, spara dem väl och läsa dem närhelst jag känner för det. Du och jag farmor.

Tack farmor för att du var du och tack för att vi fick låna dig så länge. Hade jag fått välja hade jag lånat dig för alltid. Kärleken är oändlig.

Läs även