HolisticFuture

Den oskrivna kartan

En liten skogsväg blir till en raksträcka på motorvägen för att tvärt sluta i en trång återvändsgränd. Jag ser mig om, det finns andra vägar ut. Vissa dolda, andra uppenbara. Det finns alltid andra vägar. Varje väg har sin egen berättelse, varje väg leder mig någonvart. Varför vänta på att någon,  likt en trafikpolis mitt i en korsning lotsar dig mot rätt väg? Du står vid ett vägskäl, du håller kartan i din hand. Din karta. Ditt liv. Kartan är tom och du har alla möjligheter att fylla den med de vägar som leder dig dit du vill. Om en grusig väg ledde till en ödslig plats, så vänder jag mig  åt ett nytt håll och skapar en ny väg rakt ut i skogen.  Om kartan hela tiden fylls på med vägar, korsningar och farthinder kommer jag till slut inte veta var jag är. Jag behöver tömma min karta ibland, sudda ut de vägar som inte är viktiga. Ge plats för nya.

Alla har vi färdats längs landsvägar en varm sommardag med rykande damm och vajande blommor i en årstid som andas förhoppning, och alla har vi med täta fönster färdats längs vägar en mörk vinterkväll och innerligt hoppats att bilen tar oss ända fram. När vi färdas, är vägen vi kör på det enda vi ser? Lägger vi märke till den snöbeklädda granen som tornar upp sig i ljuset från strålkastarna. Ser vi djurspåren i snön från ett rådjur som gått vilse? Stannar vi bilen för att betrakta barnen som på ängen springer hand i hand. Springer in i nuet. Springer in i livet. Ser vi det som passerar oss på vägen till vårt mål eller är slutmålet det enda intressanta? Det enda som tar upp vår uppmärksamhet? Likt en bilresa har vi alla resor inom oss, resor som ska ta oss till våra mål. Målet kan vara att handla ett paket kall mjölk på Ica, ta en magister examen eller genomgå en förändring i sitt liv. Alla är de mål vi har, det vet vi. Frågan är vad vi gör på vägen mot dem. Vi har ofta så bråttom att uppnå alla våra mål att vi glömmer att leva. Glömmer att det kanske inte finns någon morgondag. Finns inget sen.  Finns bara nu. Det enda vi vet något om.

Jag vill tro att jag för varje dag blir bättre på att leva nu. Inte sen. Precis som fysisk träning kräver det psykisk träning. Jag behöver träna mig på att stanna upp, behöver bli mottaglig för allt det som sker runt omkring mig. Jag vet att det gör mig till en rikare människa.

Jag tar fram min oskrivna karta. Blundar. Tror mig se en väg. Jag går. Vet inte om vägen är färdig, så kanske måste jag flytta några kantiga stenar, simma över den dånande älven och hugga ner en enorm björk i ett skogsbryn för att komma fram. Eller så har jag valt rätt väg. Jag tar det som det kommer.

För är alla de mål vi vill uppnå den sanna glädjen i livet, eller är det resorna dit?

Läs även