HolisticFuture

Det blir inte alltid som man har tänkt sig

Jag vaknar och försöker lokalisera klockan i det annars så vackra men nu nattmörka hotellrummet. De tjocka sekelskiftesväggarna dämpar allt ljud och får mig på något sätt att känna mig ännu mera trygg. Det är fuktigt bredvid mig i sängen, min lilla lintott ligger djupt sovandes bredvid mig, febern har lämnat hennes lilla men starka kropp och det enda spåret efter den är en fuktig fläck i sängen. 02:36, jag räknar bakåt så snabbt det går, yrvaken som jag är, och inser att det gått mer än sex timmar sedan hon fick Alvedon. Ingen feber alls. Jag ler, känner riktig lycka. Hon är på banan igen, mitt lilla hjärta. Jag lyfter huvudet och ser över henne, ser siluetten av den människa jag älskar så vansinnigt mycket och som jag ska få vandra genom livet med. Om några timmar börjar vår bröllopsdag, men hade lintotten fortfarande haft hög feber hade jag kunnat skita i den, på riktigt. För i vissa lägen betyder allt det andra ingenting. Lägger mig ner på kudden igen, sömnen känns lite mer inbjudande nu än de senaste timmarna,. Jag somnar med min näsa mot den lillas.

Det kan bli både bättre och sämre än man hade tänkt sig. Om det blir det ena eller det andra avgörs av tankesättet, men självklart också situationen i sig. Allt går inte att förklara bort med ett leende och alla händelser är inte av godo. Men om vi för en stund håller oss till saken ur ett lite mer generellt perspektiv, så funderar jag lite kring det här hur vi reagerar när saker inte riktigt går vår väg, ibland kanske åt helt fel håll än vad vi hade tänkt oss. När vi skulle gifta oss för några år sedan (och nu nickar kanske du som läser igenkännande med ett leende eller kraftig ångest) så var det för oss som för de flesta, hyfsat stressigt – milt uttryckt. Oavsett hur mycket du förbereder och planerar så kan du inte göra allt flera veckor eller månader i förväg, så det var mycket helt enkelt. Dagen innan blev en lång dag att fixa “det sista”, och min syster tog hand om vår då tvååriga dotter. Hon skulle slippa bli fullständigt uttråkad av två uppspelta föräldrar som sprang runt och fixade likt en myrstack i vårsolen.

Hon hade varit lite små förkyld men inget konstigt. Fredagskvällen kom och vi möttes upp när mörkret hade intagit staden och tröttheten grumlade tanken och halvförlamade kroppen. Jag ville bara sova. Det glömde jag bort.

Den lilla kroppen kämpar med att andas, hon liksom väser sig igenom andetagen och hon är varm, jättevarm. Hon blir sämre när jag sitter där med henne i famnen hemma hos min farmor, som att hon hållit ut hela dagen när vi inte varit där. Vi bestämmer oss för att åka in med henne, skönt att befinna sig i en stad där det tar fem minuter till barnakuten, eller vad vi ska kalla det. Jag känner plötsligt en kraftig stress komma över mig i bilen och vill vara i sjukvårdens händer i samma ögonblick. Jag är inte den som oroar upp mig i onödan när det gäller små sjuklingar, men där och då blev jag…rädd. Det blir en kort och effektiv stund på akuten med gasmask för att vidga hennes små ansträngda luftrör och Alvedon mot febern. Den höga febern och de trånga luftrören hade tydligen bestämt sig för en kort men intensiv date med varandra.

När vi kommer tillbaka till hotellrummet efter visiten på akuten, kommer jag på mig själv med att de senaste timmarna inte ägnat en tanke åt att vi ska gifta oss imorgon. För några timmar sedan omslöt den tanken varenda por av mig, nu hade den förpassats till en mer avlägsen plats i kroppen och huvudet. Det finns viktigare saker. Det känns bra. Kvällen/natten innan vår bröllopsdag blev inte som jag hade tänkt mig, den blev först sämre och sen otroligt mycket bättre.

Jag klappar mig själv på axeln och  inser jag att jag blivit bättre på att tycka om när det inte alltid blir som jag planerat, men det har funnits en annan tid när jag blev på dåligt humör om livet inte följde min att-göra-lista till punkt och pricka (det händer fortfarande, men inte alls så ofta). Jag får ibland en känsla av att livet knackar mig väldigt tydligt på axeln, tittar på mig med intensiv blick över glasögonkanten och höjer ögonbrynen i ett “Är du verkligen säker på att du är på banan nu”? Jag tolkar det som att sinnena och kroppen snackar lite mer på djupet med varandra än tidigare. För det är ju ibland en jäkla cirkus där inne, kroppen vill en sak, knoppen en annan och hjärtat står med händerna i midjan och himlar med ögonen, de vill alla ha det på sitt sätt. De vill ha sin beskärda del av livet.  Vi tänker för en stund att kroppen, knoppen och hjärtat är tre vänner till dig och du vid ett tillfälle tar upp en idé eller ett problem med dem. Vad kommer hända? Kommer de ge dig exakt samma feedback på idén och likadana lösningar till ditt problem? Mest troligt inte, vi är alla olika och fördelen med det är att vi kan få olika infallsvinklar, kanske var den där lösningen bättre än den jag själv hade tänkt. Men om vi ska kunna ta till oss förslagen, så behöver vi lyssna. Lyssna på våra vänner. Lyssna inåt.

Vi behöver bli bättre på att vara lyhörda inför oss själva.  Kanske fråga oss själva varför det är så viktigt att det alltid måste bli som vi hade tänkt oss från början för att vi ska bli nöjda? Ju mer vi fokuserar på målet, desto mer tunnelseende och helt plötsligt vill vi inte ens se andra vägar. Vägar som kanske ger oss mer än den vi hade tänkt från början. Ena stunden kanske hjärtat får dra på sig ledartröjan, för att vid nästa vätskekontroll lämna över till någon tanke. Vi är människor. Vi är inte svarta eller vita, vi är ett spektra av färger inombords.

Den där kvällen innan vår bröllopsdag, och vid ett antal andra tillfällen när just såna här situationer har uppstått, är det för mig livet som knackat på och påmint mig om vad som verkligen är viktigt. Påmint mig om att på sidorna av vägarna jag vandrar i livet finns mycket annat vackert att se, om jag tillåter mig att se det. Påmint mig om att jag är sårbar. Om jag rusar fram för fort och fokuserar för mycket på målet, så missar jag allt det fina på vägen dit.
Hur väljer du att se på saken när det inte blir som du har tänkt dig?

Läs även